Kungliga rötter – en kort tidslinjen om sotning i Sverige
1500-talet
Gustav I utsåg bödelns hantlangare till att sota skorstenarna på de kungliga slotten. Strax därefter började större städer, vars träbyggnader var tätt packade, att anställa egna sotare. Yrket fick en högre status när även slottssotare anställdes.
1600-talet
De första föreskrifterna om sotning och författningar kom redan 1661 och 1675. Sotningens historia – Skorstensfejarmästarna (sotarna.com). Sotning blev ett erkänt yrke tillsammans med titeln Skorstensfejarmästare. De fick ansvar för specifika distrikt och anställde små barn som lätt kunde tränga sig in i de ofta mycket smala rören.
1700-talet
Sotning fick halvofficiell status när “Förordning angående sotning i Stockholms stad” 1733 lade grunden för sotningen som brandskyddsarbete och mästaren utsågs av Polishögskolan.
1800 och 1900-talet
1874 års Brandstadga krävde att städerna skulle ha brandföreskrifter vilket ledde till att polismyndigheten utsåg ett erforderligt antal sotare.
1900-talet
Räddningsskolan gav utbildning för gesäller och mästare. Brandförordningen uppdaterades under hela 1900-talet och i 1987 års Räddningstjänstlagen föreskrivs att kommunen ansvarar för sotning och brandskyddskontroll och att detta ska utföras regelbundet.
Idag
Lagen om skydd mot olyckor gör det möjligt för fastighetsägare som kan bevisa att de har rätt utbildning och kvalifikationer att utföra sotning på den egna fastigheten. Kommunerna bestämmer hur ofta skorstenar ska sotas utifrån lokala förutsättningar och efter de riktlinjer som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som tillsynsmyndighet har utfärdat.